popmumin

Jag vill säga något till dig. Det ligger och bränner innanför pannbenet, innanför alla hinnor. Jag vet inte vart i hjärnan det sitter, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll, för det kommer inte ens från hjärnan, när jag tänker efter, det kommer från hjärtat.

 Bli min?

Det är två ord utan någon större vikt av betydelse, men tillsammans... Tillsammans är de allt och ingenting på samma gång. De tvinnas till en tunn tråd, som jag använder till att sy ihop mitt hjärta. Det blir helt igen, bara för att jag stället den. För att ge dig ett val lämnar jag en utstickande ände av tråden. Jag lägger den i din hand och sluter dina späda fingrar om den. Du har nu ett val. Du kan sy fast den sista biten i mig, och på så sätt uppfylla alla mina drömmar.

Ditt andra alternativ är att ta ett stadigt tag om tråden. Ta ett riktigt hårt grepp och bara dra. Dra för allt vad du är värd. På så vis rycker du upp sömmarna, och det som är kvar är inte ens värt att försöka laga. Det är slut. Allt är förlorat.

Jag vet att vad som helst kan hända, och jag vet att när månen lyser klar på natthimlen kav vad som helst hända. Jag vet att du är den som kan göra mig hel, och jag vet att du kommer göra det. Kanske nu, kanske om tio år. Jag älskar dig, och jag vet att du älskar mig. Jag har alla svar. Du är den vackraste jag vet, och det finns inget som gör mig mer lycklig än att vara i din närhet. Jag har alla svar. Jag vet att du vill ha mig, och jag vet att vi kan skapa lycka, en utopi.

Jag vet allt det här, min älskade. Det är du som ska vända mitt liv upp och ner, och leda mig genom det vackraste en människa kan uppleva. Jag har bara en enda fråga kvar, innan jag för alltid kan leva lyckligt med dig, min käresta. En enda fråga.

Vem är du?